Karin Mattssons krönika

I helgen har jag varit i vår stuga i Härjedalen, ett par mil från Lofsdalen. Själv är jag uppvuxen på Frösön/Östersund men har tillbringat massor med tid både på vintern och sommaren i stugan. Det finns nog ingen plats någonstans där jag verkligen känner att jag vilar ut så bra som där. Sent, sent i torsdags kväll kom vi fram efter flera timmar i bil i mörkret.

På fredagmorgonen var det lite, lite vitt ute på några ställen men inte precis så att man kunde kalla det för första snön. Solen sken på dagen, ni vet den där speciella, låga höstsolen som inte orkar upp så högt. Skenet över fjällen och på det torra, gula gräset var så vackert  - just den bilden är det något magiskt med tycker jag.

Lördag morgon däremot, då låg det nog nästan fem centimeter snö…! Någon minusgrad var det på morgonen också men sedan blev det plus. Trots det så låg snön kvar även igår och jag kände i hela mig hur vintern är på väg. Riktigt vinter är underbart tycker jag - så jag såg riktigt framför mig hur vi snart kommer att stå på skidorna eller sitta på skotern och åka iväg upp på fjället. “För säkerhets skull” så åkte vi de två milen till Lofsdalen för att se vad som hänt där sedan sist (det byggs jättemycket där), och då kändes det trots allt nästan overkligt att det om bara ett par månader kommer att vara full fart där med en massa människor i backen där det nu mest var tufsigt, gulbrunt gräs…

Riktigt blåsigt var det också ett par kvällar, och det är ju bara så mysigt att sitta inne i stugan med en god middag framför brasan och höra hur det knakar i husknuten av vinden. Men oj vad kvällstrött jag blir då, sådär skönt trött så att ögonen bara vill falla ihop fastän klockan inte alls är mycket. Kort sagt: jag känner mig som att jag varit på hälsohem efter den här helgen, riktigt renoverad! Tänk vilket underverk promenader i fjälluft, god mat, tid att läsa och sova kan göra!

Avslutningsvis: tack till Maja Piraja och Maja för era kommentarer! Håller helt med om vilken personlig utveckling och ledarutveckling umgänget med hästar (och andra djur också) ger. Och Eccellente, han är mörkbrun med bläs och tre vita strumpor. Om du vill se honom så finns han på www.hjelmskyl.se (bl a under “Dagboken”)!

Rosa är en av mina absoluta favoritfärger, ska jag välja en enda så blir det nog den. Och den här veckan har ju verkligen gått i min favoritfärgs tecken, med tanke på Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Jag bär det också, i år designat av Lars Wallin om jag inte minns fel.

Egentligen så är jag inte speciellt förtjust i att bära märken, band, knappar eller vad det nu kan vara.  Många människor gillar ju verkligen att samla på pins och så, men jag har aldrig gjort det. Just rosa bandet känner jag mig däremot bekväm med, inte bara för färgen utan självklart för sakens skull. Stöd behövs till denna forskning (och inte bara till den).

I helgen ställde vi ju om klockorna till vintertid.  Höstomställningen känns enklare tycker jag efter som man får en eftertraktad sovtimme till (undrar om det är uttänkt att det ska sammanfalla med lönehelg…), men uppriktigt sagt så tycker jag att det är lite onödigt att ställa om klockan. Jag är säker på att det finns väldigt viktiga skäl till att göra det och det skulle inte förvåna mig om jag skulle upptäcka att jag saknade det hela om det blev ett beslut att vi inte längre ska ställa om klockan. Men, jag fattar ändå inte riktigt poängen med det hela. Visst, det är ljusare på morgonen ett tag framöver men för min del väger det verkligen inte upp att det nu blir mörkt så tidigt.  Jaja, det är ju små “problem” trots allt…

För övrigt så är hösten verkligen härlig! I helgen har vi gått promenader och mer eller mindre vadat i de vackra löven som ligger i drivor lite varstans - och då känns det lite som att vara barn på nytt.  Det gäller att passa på att njuta av löven och färgerna!

“Impulsköpet” som jag berättade om i förra veckan har alltså blivit tre år nu, och då börjar liksom lite av allvaret om man är häst. D v s att bli inriden, tävla såsmåningom och så vidare. För Eccellentes del så innebar det att han visades på s.k. treårstest i Nyköping i maj i år, och där fick han så bra poäng att han gick vidare till riksfinal på Flyinge som traditionsenligt hålls i slutet av oktober varje år: Svenskt avels- och sportchampionat.

I fredags eftermiddag klev jag och Henric, min sambo,  in i bilen för att åka ner till Flyinge (som ligger några mil från Lund) och titta på avels- och sportchampionatet. Under fyra dagar så tävlar landets bästa 3, 4, 5 och 6-åriga hästar i sin respektive ålderskategori och vinnare utses i hoppning resp dressyr. Jag har varit på dessa tävlingar flera gånger (även om jag missat dem ett par år nu), men den här gången var ju självklart lite speciell. 

Eccellente UW (som han heter i passet) är en fantastiskt trevlig häst som både rör sig och hoppar mycket bra. Sedan två år tillbaka står han på Hjelmskyl utanför Flen hos famljen Karlsson som gjort allt arbete med honom på ett mycket bra sätt. För egen del så är det första gången jag följt en häst ända från fölstadiet på det här viset, och jag måste säga att det är fantastiskt att få se utvecklingen - och självklart ännu roligare med en så trevlig individ som Eccellente är.

I lördags eftermiddag skulle Eccellente “i elden” i ett av Flyinges ridhus. Hästarna löshoppades en i taget, d v s utan ryttare på ryggen eftersom de bara är tre år gamla. Redan kl. 07.00 på morgonen startade första häst, och Eccellente hade startnummer 50 av totalt 63 hästar. Vi hade suttit och tittat i flera timmar när det var hans tur, och som hästintresserad är det verkligen intressant att se så många fina hästar. Förhoppningsvis  kommer ju flera av dem att höra till Sveriges bästa hopphästar om ett antal år!

När det var dags för min häst att hoppa upptäckte jag att jag kände mig riktigt nervös… Innan hade jag varit så lugn, men helt plötsligt så pirrade det ordentligt i magen. Eccellente kom in och skötte sig jättebra, men rev tyvärr ett par gånger. Domarna gav honom fin kritik, men han blev inte en av de tio som gick vidare till söndagens final. Just i det ögonblicket blev jag ju såklart lite besviken (även om vi försått det redan innan), men det gick snabbt över eftersom alla erfarenheter blev så positiva - för en viktig sak är ju hur en så ung häst reagerar på uppgiften totalt sett: nya miljöer, nya människor, lång resa o s v. Så jag känner mig ännu gladare över denna fantastiska häst efter den här helgen!

Och överhuvudtaget så inser jag mer och mer för varje dag hur viktigt det är för mig att få hålla på med djur. Jag tycker verkligen att hundar och hästar berikar tillvaron och ger så mycket tillbaka, även för en riktig amatör som mig!

En sommarkväll i mitten av augusti för lite drygt tre år sedan följde jag med en kompis för att titta på ett föl som hennes häst hade fått ett par månader tidigare. Det var min sista kväll hemma på Frösön innan jag skulle åka tillbaka ner till Stockholm för att börja jobba igen, en sån där härlig sensommarkväll när allt är lugnt och stilla. Fölet var jättefint och i samma beteshage gick även några andra ston med sina föl.

Mörkbrun med bläs och tre jämnhöga vita strumpor var han, hingstfölet som kom fram till mig och ville bli kliad. Så jag stod och kliade honom i pannan ganska länge och efter en stund sa min kompis Inger att “det där kanske är en häst för dig för han är nog till salu”.  Jag skrattade bara och sa att han såg jättefin ut men att jag inte skulle ha någon häst nu.

Men trots det så väcktes mitt intresse utan att jag hade tänkt det och Inger övertygade mig att följa med till uppfödaren som bodde några kilometer därifrån. Sagt och gjort - vi åkte dit och knackade på. En sak vi missat var att klockan var halv elva på kvällen, så ägaren öppnade i morgonrock…

Jodå, fölet - som hette Eccellente - var mycket riktigt till salu och när jag fått höra mer om hans härstamning så började jag tycka att det hela lät riktigt intressant. Han hade fint hopp-påbrå.

Dagen efter reste jag tillbaka till Stockholm och funderade. Någon vecka senare föll bitarna på plats om praktiska saker, vilket innebar att om jag köpte Eccellente så skulle han kunna vara kvar hos uppfödaren till åtminstone sommaren därpå. Sakta men säkert insåg jag att jag skulle ångra mig om jag inte köpte honom. Så det gjorde jag! Nu var jag helt plötsligt hästägare igen - något som jag inte alls hade tänkt mig för bara några veckor sedan…

Idag, drygt tre år senare, är Eccellente inriden och har utvecklats till en snygg och trevlig häst. Fortfarande är han hingst och framtiden ser mycket spännande ut! Vissa impulsköp är verkligen roligare än andra.

Vad är egentligen IT och det digitala samhället? Kanske ett verktyg, kanske ett sätt att leva livet. Vad som verkligen avgör skillnaden har mycket med ålder att göra.

Jag gillar verkligen min dator (och annat också såklart, som har med digitaliseringen att göra) och tycker att jag är åtminstone skaplig på att använda den. Men trots det så har jag länge känt att det ändå är på ett annat vis än för de som är yngre, utan att exakt kunna sätta fingret på vad det handlar om. Och att den skillnaden kommer att finnas kvar oavsett hur skicklig jag egentligen skulle bli på att hantera olika slags informationsteknik, om jag nu skulle bestämma mig för försöka bli riktigt kunnig inom området.

Så kom då den förlösande kommentaren. Det var i slutet av augusti som jag lyssnade till ett föredrag av en man som är arbetar med “digital innovations” inom Tieto Enator. Han delade in befolkningen i två delar: digital natives och digital immigrants. Och med ens blev det så tydligt.  Jag är verkligen en digital immigrant, jag hör ju till dem som inte är födda med tekniken utan har upplevt världen som den var före datorns och mobilens intåg. Självklart påverkar det! Låter ju ganska banalt, men för mig blev det mycket klargörande. Att IT för mig är ett verktyg, något som gör jobbet både roligare och lättare, medan det för andra är mer av en livsstil.

Idag, måndag, har jag varit på ett intressant framtidsseminarium. Arrangör var Institutet för Framtidsstudier där jag numera har förmånen att ingå i styrelsen. Efteråt pratade vi bl a om vad teknikutvecklingen för med sig för sociala konsekvenser för oss människor.

Själv tycker jag att detta är superintressant. Hur påverkar egentligen “24 timmars-samhället” oss som människor, och hur påverkas vi av att t ex så mycket kontakter numera sker via nätet? Vissa bloggar verkar ju för övrigt dessutom kunna utvecklas till monster som tar kommandot över personligheten… Vilken tur att det då går att stänga ner, och att vi som individer fortfarande har kvar ansvaret.

Ganska ofta får jag frågor av typen “när bestämde du dig för att bli idrottsledare?”, “när kom du på att du ville sitta i styrelser, det är väl ändå tråkigt att gå på möten?” och “hur har du karriärplanerat?”.

Saken är den att jag aldrig har bestämt mig för att bli idrottsledare - det var inget medvetet val utan någonting som bara blev. Jag ska förklara. När jag var tio år började jag rida på Tanne Ridskola på Frösön. Anledningen var inte att jag längtat och tjatat om en ponny, inte alls, utan för att två av mina kompisar stod i kö till ridskolan och när de fick plats så tyckte de att jag skulle hänga med. Och det gjorde jag.

Förste året var jag livrädd och sådär riktigt nervös inför varje ridpass. Så här efteråt är det lite underligt att jag fortsatte, men viljan är som bekant en stark drivkraft. Från elvaårsåldern släppte det och jag var i stallet jämt, tillsammans med mina kompisar. Inom ridsporten fungerar det så att alla ridklubbar ska ha en ungdomssektion som vänder sig till medlemmar upp t o m 26 år, och det fanns det i min klubb också. Och när man är i den där åldern så ser man ju upp till tjejerna och killarna som är äldre och duktigare än man själv är - och några av dem jag såg upp till var med i ungdomssektionen och arrangerade massor av roliga aktiviteter: rykttävlingar, årets luciashow, hjälpte till på “stora” hopptävlingar o s v.

När jag var i tolv-/trettonårsåldern så kom jag också med i ungdomssektionen, och vi gjorde alla de där roliga sakerna som jag drömt om. OCH - vi hade styrelsemöten med ordförande, sekreterare och kassör, och årsmöte. Men det var ingenting jag funderade över, det ingick liksom i konceptet.

Så här i efterhand så inser jag hur mycket tiden i min förening, Östersund-Frösö Ridklubb, och senare i Jämtland/Härjedalens Idrottsförbund, Svenska Ridsportförbundet och sedan också Riksidrottsförbundet betytt för mig. Det jag fått med mig därifrån i ganska tidiga år har underlättat i alla möjliga sammanhang, förstår jag nu.

En sak är t ex att jag insett att jag aldrig haft i mitt tänkande att jag skulle behöva kämpa mig till inflytande för att jag är kvinna, eller ofta varit i sammanhanget ganska ung. För jag har aldrig lärt mig att det skulle vara något svårt. Men jag inser ju att jag är priviligerad, att det tyvärr är långt ifrån vanligt att känna så.

En av mina drivkrafter i mitt uppdrag idag är just att jag skulle önska att fler barn och ungdomar (och vuxna också, såklart) tidigt skulle få med sig känslan av att det går att påverka och att de är viktiga (att det spelar roll att just du kommer och är med). Den känslan är viktig, både för individen och för samhället.